I Göteborg har vi minst sisådär tre - fyra ö-ljud. Som i "Dôô, sluta tjôta, fröken hör daj."
Nu har ô börjat ta över makten. Folk kôper skôna môbler, i hela Sverige.
Då måste man tänka på cirkumflexen, som min gamle fransklärare förklarade vara "en gravsten över ett dött s". Nu överallt, fast inte syns det och inte har det funnits nåt s inblandat i Sverige. Förstås. Skillnad på det äkta franska och det fonetiska svenska.
Men vi i Göteborg vet att just det ö-ljudet har ett tecken, ett tak, en osynlig vinkel. Vi ler i mjugg, för vi kan stava det, åtminstone några av oss hittar det omedelbart på tangentbordet.
Själv kommer jag att hylla variationerna. Kommer aldrig att kôpa ett grônt ôverkast ens. Men tjôta ska jag fortsätta med.
Just det, om du vänder upp-och-ner på en cirkumflex blir det en karon. Då börjar man tänka på Bellman, men nej - det är dags att lägga av nu.
Karon? I grekisk mytologi färjekarlen som ror oss över dödens flod Styx till dödsriket Hades.
SvaraRaderaBellman? Fredmans epistel nr 79.
”Karon i luren tutar, stormarna börjar vina,
trossar och tåg och klutar, lossna nu till slut.
Månan sin rundel slutar, stjärnorna sorgligt skina,
till sin förvandling lutar, snart min livsminut.
Snart nu mitt timglas utrinner;
Karon ror allt vad han hinner,
Vattnet vid åran pollrar i fåran,
och på det blanka svävar en planka,
kolsvarta likpaulunen gungar floden fram
vid rök och damm,
vid rök och damm och gastars tjut.”